ivarochviktor

När Ivar föddes så förvånades jag över hur mycket kärlek jag hade att uppbringa från ingenstans bara ett par dagar efter hans nedkomst. Precis när jag liksom hade förstått att han var här, frisk och fin, och skulle åka med oss hem så kände jag hur det var som att öppna en kran. Nog för att man alltid älskat sin familj, sina polare och sig själv. Men det här var en annan nivå.

Det skrämmer mig nästan att känslorna växer och expanderar för varje dag som går. Oron jag känner om han slår sig eller inte syns till för en sekund är helt infernisk (kan man säga så?) och jag förstår ju att det inte är i närheten vad som komma skall. Det är såpass skrämmande och starkt att jag nästan skulle vilja avråda vissa från att skaffa barn. Jag får en känsla att alla knappast kan klara pressen, oron och att plötsligt få hela sin värld vänd ut och in och uppochner.

Idag var jag och tränade i två timmar. På vägen hem så längtade jag så starkt efter Ivar att det kändes i magen. Kan knappt minnas när jag längtade så sist. (jo, efter Ivars mamma precis när vi fått ihop det...men inte efter två timmar.)
Jag hade ju längtat efter barn i 5-6 år innan Ivar kom till världen. Man jag kunde inte föreställa mig alls hur det skulle vara.
Det är dock precis som jag hoppats och befarat, men 10.000% mer. Av allt.



En av de mest episka svensk-dödsplattorna. Köpte den när den släpptes men har först idag förstått hur stilbildande den var.
Mörkt och fläskigt. Bättre än jag minns det. Rätt mäktigt för att komma från Gotland.



Har alltid trott att det var en av få döds-låtar med kärlek som tema. Men självklart handlar den om en kille som ligger med ett lik. Annan cool titel från samma skiva är "extremely rotten flesh" - vilken lyrik!