ivarochviktor

Så här funkar det med våra dagisrutiner. Hämtar man Ivar vid 16.00 så är han tokhungrig. Vi brukar ge honom en banan att äta i vagnen/på bussen. Men om man, som idag, hämtar honom lite senare, typ 16.40, då har han redan fått eftermiddagsfrukt på dagis. Blodsockret ni vet.

Så idag när jag hämtade Ivar hade han just käkat ett äpple. Alltså, ingen banan skulle serveras.

(för er som har barn är det självklart, trycker man i ungen massa frukt vid 17.00 tiden så kommer den lille gynnaren inte äta middag). Eftersom vädret idag gjorde det totalt omöjligt att köra barnvagn så fick vi surt kliva på en knullfull 4:a. Ivar är inte alltför fötjust i att åka buss, ännu mindre när den är packad med folk, allra minst iförd overall and all the trimmings.

Han började knorra lite nästan direkt. Jag höll honom glad genom att leka tittut med hans nalle bakom ryggen och tyckte det hela gick galant. (här hade jag ju kunnat ge honom banan eller kex men ville hellre ha det triumfkortet hemma, när jag skulle laga middag, ni som har barn förstår) Allt gick bra till vi kommer till Hornstull. Där brukar han alltid flippa. Så jag bestämde att vi skulle gå av där för att gå sista hållplatsen. Precis när vi skall kliva av så uppenbarar sig en person på pricken lik Newman (addera 90kilo) i Seinfeld och säger:

-"Du borde ge lite banan eller nåt, för blodsockret."

Jag tittar upp och tänker en sekund. Är han irriterad på Ivar eller bara omtänksam? Omöjligt att avgöra även om hans tonfall (göteborgska) och uppsyn får mitt blod att sjuda.

-"Han har just käkat, tack ändå." svarar jag korthugget.

-"alltså, världens bästa pappa.." mumlar han surt.

-"Alltså, han är sur för han är varm, hatar bussar. Han åt ett äpple för 10 minuter sen" svarar jag. Som om jag hade nån skyldighet att uppge det för killen som troligen åt söders alla andra äpplen den dagen

Då kommer nådastöten.

-"Jamen du måste ju lära dig se barnet, läsa dess signaler!" säger den fule fan.

Här borde jag ha sagt:

-"Ja,och du borde lära dig läsa mina signaler när jag försöker få hem min son och måste konversera en ladugårdsvägg från Götlaborg som tycker jag skall ge min son socker så fort han gnäller, toppentips, tack". Men jag finner inte orden. Och dessutom ser han lite för knäpp ut för att jag skall våga skruva upp tonen.

istället hör jag mig själv säga:

-"DU, jag har jobbat med barn i tio år!" Vilket är lögn. Några dagisvikariat och ett par kollosomrar är allt jag har i CV:et. Men det var ett försök att säga: Håll din feta käft stängd.

-"Jamen så bra, då är du ju äldre än mig! säger han nu, ordentligt aggressiv.

Jag ignorerar honom och börjar gå. Märker att den fan är strax bakom ryggen och mumlar och uppenbarligen vill lära upp mig ytterligare. Denna 200kilos KOLOSS som tycker gnäll automatisk skall generera sockermatning. Blodsockret, ni vet. (som jag f.ö inte förstår varför man skall mecka med hela tiden) Kan tro att han tycker det är bra knep. Undrar hur hans kids ser ut. Jävla nolla.

-"Lämna mig bara ifred, så blir det nog bra ska du se." Säger jag avmätt.

-"Ja, gå du hem och sätt dig..." hör jag hur han svär efter mig. Sätta mig? Undrar hur han tänkte avsluta den meningen? Han knallade knappast till Energiverket själv.

Jag går åt fel håll ett par meter, bara för att slippa gå åt samma håll. Och när jag hukar brevid Ivar så slår det mig att han mycket riktigt blev knäpptyst så fort vi klev av bussen.

Må alla jävla svinvirus och kräksjukebaciller i världen fästa på dina klibbiga slemhinnor! Jag avskyr dig.

Vädret idag gör att musiken bara kan presenteras av Immortal.